Sista stora begivenheten innan operationen blev söndagsbio med barnen. Visningen av "Det regnar köttbullar" i 3D krockade gudskelov med lillasysters fotbollsträning och det fick bli "Till vildingarnas land" i stället. Filmen är regisserad av Spike Jonze (som tidigare gjort bl a "I huvudet på John Malkovich" och "Jackass - the movie" (!)) och bygger på en barnbok av Maurice Sendak.
Författaren har själv sagt att Vildingarna, de underliga monster som pojken Max blir kung över, är inspirerade av hans egna europeiska släktingar som kom över till New York på besök när han var liten. De pratade obegripligt och nöp honom för hårt i kinderna så att han inte visste om de var snälla eller elaka. Dessutom lagade hans mor så dålig mat (tyckte Maurice) att han alltid var orolig att de skulle vilja äta honom i stället.
Den känslan, av att skillnaden mellan ont och gott inte alltid är så enkel är fint skildrad i filmen. Max försöker förtvivlat vara en bra kung och göra alla lyckliga, men ändå finns alltid hotet om att bli uppäten där. "Till vildingarnas land" är en oerhört vacker film och det känns befriande att slippa alla excesser i datoranimationer och 3D-effekter. Barnen var dock inte helt övertygade. Lillasyster (7 år) tyckte att den var "urtråkig", medan storasyster (10 år) svarade på frågan om det var bra med:
"Jag vet faktiskt inte. Den var så....annorlunda."
Och kanske är det just såna filmer som dröjer sig kvar längst. Som man inte riktigt vet om man tycker om, som ligger och skaver längst bak i medvetandet långt efter filmen är slut. Det känns bra att ge sina barn sånt ibland. För säga vad man vill om "Det regnar köttbullar" i 3D, inte tror jag att den skaver särskilt mycket.
Dagens replik
Carol: "King, what is your first order?"
Max: "Let the wild rampage begin!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar