23 mars: En studie i brott (1958)

Så äntligen blev det dags för lite Hitchcock. "En studie i brott", eller "Vertigo" som den heter på engelska, handlar om en höjdrädd före detta polis, spelad av James Stewart, som får i uppdrag att skugga hustrun till en gammal skolkompis. Kvinnan beter sig mycket märkligt och polisen försöker lista ut vad som pågår - samtidigt som han naturligtvis blir förälskad. Filmen brukar räknas som en av Hitchcocks största och hamnar allt som oftast på listor över filmhistoriens klassiker.

Vad är det egentligen som gör en film till en klassiker? Rent filmtekniskt har jag fått lära mig (tack, Wikipedia) att det finns en del nyskapande saker i "En studie i brott", bland annat den så kallade Hitchcock-zoomen där man drar kameran bakåt och zoomar in samtidigt (ser ut så här). Men det är väl kanske inget som imponerar särskilt på en modern filmpublik, vi snackar ju inte "Avatar" direkt.

Däremot är det helt fascinerande hur man här, med små medel, lyckas skapa en historia som är så fängslande. Från första rutan sitter man hela tiden och undrar: "Vad är det som pågår här?"..."Varför gjorde han så där?"..."Hur ska det här sluta?". En kombination av skickliga skådespelare, effektiv berättarteknik och en tidlös djärvhet i historien där alla trådar löper samman i slutet gör den här filmen till en klassiker i mina ögon också. När de elementen finns spelar det ingen roll att filmen är 50 år gammal.

Mental note to self: Spendera mindre tid på skit som "Indiana Jones" och mer tid på Hitchcock.

Dagens replik

Only Hitchcock could weave this tangling web of terror

(som inte alls är någon replik utan en tagline ur trailern. Gammal filmmarknadsföring är verkligen en guldgruva för oss som gillar entusiastisk copy)

6 mars: Broarna i Madison County (1995)

Eftersom två dagar på sjukhuset kommer att lägga mig minus på filmlistan tjuvstartade projektet redan på lördagen med romantiksnyftaren "Broarna i Madison County" från 1995. Jag har sett den här filmen minst 10 gånger och jag gråter precis lika mycket varje gång. Lite överraskande kanske, för en skräckfilmsnörd som jag. Men det är helt och hållet Meryl Streeps och Clint Eastwoods fel. Få filmer är så totalt skådespelardriven som den här, byt ut Streep och Eastwood mot säg, Hugh Grant och Meg Ryan och den hade varit fullständigt outhärdlig (vilket för övrigt boken som filmen bygger på är - outhärdlig alltså).

Men hur gripande historien om de älskande som inte får varandra förrän efter döden än är så kan jag ändå inte låta bli att irriteras en aning över sensmoralen i alltihop. Varför är det så självklart att det är hon som ska ge upp allting och överge sina barn för att fara jorden runt med fotografen, alternativt svika honom och stanna kvar hos familjen? Varför kunde inte han byta liv, köpa sig granngården och bli styvpappa varannan vecka istället? Förmodligen för att både författare och regissör är män.

Dagens replik

Robert Kincaid: "You only feel this kind of certainty once in a lifetime, Francesca. Don't throw that away. Don't throw us away."