Frukost på Tiffany's (1961)

Den här klassiska komedin med Audrey Hepburn är ännu en av de där filmerna jag tror jag vet hur den är men aldrig har sett. Innan jag trycker på "play" är jag nyfiken på två saker: "Är den som jag tror att den är?" och "Kan man verkligen äta frukost på Tiffany's, det är ju en butik?"

Den första frågan kan jag besvara med ett rungande "Nej!" redan efter en sekund. Av någon anledning var jag helt säker på att det här var en svart-vit film. Men det är det ju inte. Den andra frågan besvaras även den efter några sekunder. Den svenska titeln borde snarare vara "Frukost vid Tiffany's" eftersom Holly Golightly intar den på gatan utanför skyltfönstren. Mysteriet löst.

Inte heller fortsättningen är riktigt vad jag hade förväntat mig. Och vad hade jag förväntat mig? Tja, en lättviktig, söt, ofarlig komedi med snygga frisyrer och stiliga klänningar tror jag. Och vad får man? Tja, en kvinnlig prostituerad som blir kär i manlig prostituerad och går på strippklubb, super sig redlös, snattar i butiker och blir arresterad. Oväntat och riktigt uppiggande. Det märks att det finns en riktigt bra historia i botten, skriven av Truman Capote.

Det här är kanske inte någon film som dröjer sig kvar i medvetandet särskilt länge, men den sticker ändå ut med sin speciella, lite tokiga stil. Särskilt en party-scen i Hollys lägenhet är helt galen, vilket känns märkligt tills man inser att regissören Blake Edwards är samme man som gjorde "Oh, vilket party" med Peter Sellers.

En stor svaghet har filmen dock i Mickey Rooneys groteskt överspelade japanska granne, komplett med kisande ögon och sockerbitar under läppen. Herregud, om man gjorde en japansk karaktär så fördomsfull idag skulle det förmodligen leda till en diplomatisk kris. Jag tittade lite på extramaterialet och Blake Edwards erkände att han idag skulle göra vad som helst för att ha den castingen ogjord.

Dagens replik

Holly: "Well, when I get sad the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there. If I could find a real-life place that'd make me feel like Tiffany's, then - then I'd buy some furniture and give the cat a name"