Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför ägnar jag värdefull tid åt att titta på en massa skit när jag skulle kunna ägna den åt att titta på Hitchcock?
"Fönstret åt gården" handlar om en fotograf (spelad av Hitchcocks favorit James Stewart) som rullstolsbunden efter en olycka ägnar sina dagar åt att spionera på grannarna tvärs över gården. En natt ser han något mystiskt i en av lägenheterna och blir mer och mer övertygad om att ett mord har begåtts. Som medhjälpare har han bland annat en vansinnigt vacker Grace Kelly i den ena tjusiga kreationen efter den andra (halva nöjet med att se gamla filmer är att dregla över alla snygga klänningar - tycker jag).
Det jag tycker är allra mest fascinerande med Hitchcock som filmskapare är vilken oerhörd kontroll han har. Varenda bildruta är genomtänkt, varje replik sitter som gjuten och alla skådespelare är strålande (förmodligen vågade de inte annat).
I princip hela "Fönstret åt gården" är filmad från en enda punkt inne i James Stewarts lägenhet. Det känns som att titta på en teaterföreställning där gården och lägenheterna blir till kulisser. Det låter kanske tråkigt, men det ger en oerhörd intensitet till historien, det finns helt enkelt inte så mycket annat att fokusera på. Inga specialeffekter, inga nya miljöer, inga nya karaktärer - bara spänning. Film på riktigt, helt enkelt.
Dagens replik
Stella: "You know in the old days peeping would make them poke your eyes out with a red hot poker. Any of those bikini bombshells you're always watching worth a red hot poker?"
Visst är den genialisk
SvaraRadera