Ghost dog - samurajens väg (1999)

Regissören Jim Jarmusch har tills nu varit ett fullständigt blankt blad för mig. Jag vet att han gjort kultiga rullar som "Night on Earth" och "Coffee and cigarettes" och jag vet att han ser sjukt cool ut, men det är allt. Tills nu, alltså.

"Ghost dog" handlar om en självutnämnd samuraj, spelad av Forest Whitaker, som är alldeles ensam i världen och ägnar sin tid åt att gulla med sina brevduvor, läsa samurajfilosofi samt utföra kontraktsmord åt sin herre, maffiakillen Louis (lite Leon-varning här alltså). Tills en dag ett uppdrag går snett och maffiabossarna beslutar att Ghost Dog måste likvideras.

Som historia betraktat är detta ärligt talat inte särskilt mycket att hänga i julgranen - det är inte mycket mer än det som ryms i ovanstående stycke. Men den här filmen hänger sig ändå på något underligt sätt kvar i medvetandet.

Det kan bero på Forest Witaker som är alldeles lysande, som alltid. Eller så är det för att den, till skillnad från de flesta mainstream-produktioner vågar vara lite konstig, med filosofiska utläggningar och maffiabossar som gillar rap. Dessutom finns det några fantastiska dialoger mellan Ghost Dog och hans kompis glassförsäljaren som bara pratar franska. På var sitt språk, utan att förstå ett ord av vad den andre säger, så lyckas de ändå kommunicera på ett väldigt roligt sätt.

Jag tror att den är filmen kan vara fantastisk om man är på rätt humör...och helt outhärdlig om man är på fel humör. Tydligen var jag på rätt humör just den här kvällen. En sak bara, och jag vet att jag är en ond människa som skriver detta, jag retar mig alltid lite på Forest Whitakers öga. Ja, det är en medfödd sjukdom och nej, han kan inte rå för det. Men ändå.

Dagens replik

Ghost Dog: "In the words of the ancients, one should make his decision within the space of seven breaths. It is a matter of being determined and having the spirit to break through to the other side."

Frukost på Tiffany's (1961)

Den här klassiska komedin med Audrey Hepburn är ännu en av de där filmerna jag tror jag vet hur den är men aldrig har sett. Innan jag trycker på "play" är jag nyfiken på två saker: "Är den som jag tror att den är?" och "Kan man verkligen äta frukost på Tiffany's, det är ju en butik?"

Den första frågan kan jag besvara med ett rungande "Nej!" redan efter en sekund. Av någon anledning var jag helt säker på att det här var en svart-vit film. Men det är det ju inte. Den andra frågan besvaras även den efter några sekunder. Den svenska titeln borde snarare vara "Frukost vid Tiffany's" eftersom Holly Golightly intar den på gatan utanför skyltfönstren. Mysteriet löst.

Inte heller fortsättningen är riktigt vad jag hade förväntat mig. Och vad hade jag förväntat mig? Tja, en lättviktig, söt, ofarlig komedi med snygga frisyrer och stiliga klänningar tror jag. Och vad får man? Tja, en kvinnlig prostituerad som blir kär i manlig prostituerad och går på strippklubb, super sig redlös, snattar i butiker och blir arresterad. Oväntat och riktigt uppiggande. Det märks att det finns en riktigt bra historia i botten, skriven av Truman Capote.

Det här är kanske inte någon film som dröjer sig kvar i medvetandet särskilt länge, men den sticker ändå ut med sin speciella, lite tokiga stil. Särskilt en party-scen i Hollys lägenhet är helt galen, vilket känns märkligt tills man inser att regissören Blake Edwards är samme man som gjorde "Oh, vilket party" med Peter Sellers.

En stor svaghet har filmen dock i Mickey Rooneys groteskt överspelade japanska granne, komplett med kisande ögon och sockerbitar under läppen. Herregud, om man gjorde en japansk karaktär så fördomsfull idag skulle det förmodligen leda till en diplomatisk kris. Jag tittade lite på extramaterialet och Blake Edwards erkände att han idag skulle göra vad som helst för att ha den castingen ogjord.

Dagens replik

Holly: "Well, when I get sad the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there. If I could find a real-life place that'd make me feel like Tiffany's, then - then I'd buy some furniture and give the cat a name"

Fönstret åt gården (1954)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför ägnar jag värdefull tid åt att titta på en massa skit när jag skulle kunna ägna den åt att titta på Hitchcock?

"Fönstret åt gården" handlar om en fotograf (spelad av Hitchcocks favorit James Stewart) som rullstolsbunden efter en olycka ägnar sina dagar åt att spionera på grannarna tvärs över gården. En natt ser han något mystiskt i en av lägenheterna och blir mer och mer övertygad om att ett mord har begåtts. Som medhjälpare har han bland annat en vansinnigt vacker Grace Kelly i den ena tjusiga kreationen efter den andra (halva nöjet med att se gamla filmer är att dregla över alla snygga klänningar - tycker jag).

Det jag tycker är allra mest fascinerande med Hitchcock som filmskapare är vilken oerhörd kontroll han har. Varenda bildruta är genomtänkt, varje replik sitter som gjuten och alla skådespelare är strålande (förmodligen vågade de inte annat).

I princip hela "Fönstret åt gården" är filmad från en enda punkt inne i James Stewarts lägenhet. Det känns som att titta på en teaterföreställning där gården och lägenheterna blir till kulisser. Det låter kanske tråkigt, men det ger en oerhörd intensitet till historien, det finns helt enkelt inte så mycket annat att fokusera på. Inga specialeffekter, inga nya miljöer, inga nya karaktärer - bara spänning. Film på riktigt, helt enkelt.

Dagens replik

Stella: "You know in the old days peeping would make them poke your eyes out with a red hot poker. Any of those bikini bombshells you're always watching worth a red hot poker?"

1 april: Ingen film idag - och inte så mycket framöver

Det finns trots allt viktigare saker i livet än att titta på film. Som att fira en dotters födelsedag till exempel. Till min stora tillfredsställelse verkar jag ha lyckats uppfostra mina barn till lika stora nördar som jag själv. Jag menar, 10 år och önskar sig en "Mythbuster"-box i födelsedagspresent - det är inte illa.

Efter påsk är det dags att gå tillbaka till jobbet igen. En film om dagen lär det alltså inte bli framöver, men min ambition är att när jag ser något så ska det in här - så att mina samlade filmupplevelser kan bevaras för eftervärlden. Mina barnbarn kommer bli överförtjusta, det är jag säker på.

31 mars: Mannen från Mallorca (1984)

Efter att ha sett "Mannen på taket" kunde jag bara inte låta bli att hyra Bo Widerbergs andra klassiska polisfilm, "Mannen från Mallorca". Också den är baserad på en svensk kriminalroman, "Grisfesten" av Leif GW Persson (den mannen har hunnit göra en hel del annat i livet än att sitta och humma i "Efterlyst").

Här är sjuttio-talet utbytt mot åttio-talet och polisbrutalitet mot ministrar på bordell, annars är det mesta sig likt från "Mannen på taket". Inte minst skådespelarna.

Lite bekymmersamt tycker jag att det är när man använder exakt samma folk men för andra karaktärer. Thomas Hellberg, Sven Wollter och Håkan Serner är med här också - kanske poolen av svenska skådespelare inte räckte till ny casting. Några andra inslag finns dock, Niels Jensen (tänk vad kär man var i honom på "G"-tiden) och, lite oväntat, Hans Villius som justitieminister. Fast bäst av alla är ändå Ernst Günther, vilken genial skådespelare han var.

Ska jag jämföra de båda filmerna lägger jag ändå min röst på "Mannen på taket". Den här historien är rörigare och måste vara ganska svår att hänga med i om man inte har läst boken - en mycket bra bok för övrigt. Dock, ett mycket stort plus för en av svensk films bästa biljaktscener någonsin - med en Volvo 240.

Dagens replik

Johansson: "Ja, svensk var den. Men god var den fan i mig inte."
(vid korvkiosk till Jarnebring som av politiska skäl vägrar att äta på McDonalds)

30 mars: Criminal Minds

Efter ett besök på jobbet och förberedelser inför födelsedags- och påskfirande fanns det inte kvar tillräckligt med ork i min sargade kropp för en hel långfilm. Det fick bli ett par avsnitt av min nyligen inköpta första säsong av "Criminal minds" istället.

Eftersom jag inte tittar på TV följer jag naturligt nog inte heller några serier. Däremot händer det att jag köper en och annan box. Att se en TV-serie på DVD är lite som att lyssna på en ljudbok - ett effektivt sätt att skilja agnarna från vetet. Lika tydligt som dåligt språk och omständligt berättande avslöjas i en ljudbok kan svagheterna i en serie uppenbaras när man tittar på flera avsnitt i rad på en DVD. Vid tidigare försök har jag lessnat på både "Millennium" och "Supernatural".

Men "Criminal minds", som handlar om ett gäng profilerare vid "FBI behavioural unit", håller faktiskt måttet - åtminstone än så länge. Ämnet, att fånga seriemördare, är ju inte särskilt originellt, men tydliga karaktärer (särskilt geniet Reid och tjejnörden Garcia är intressanta), ett riktigt hyfsat manus och en hel del finesser i berättartekniken gör att den här serien faktiskt klarar av att ses oftare än en gång i veckan som på TV.

Dagens replik

Reid:"Is it strange that I know 17th century ballads by heart? Do you think that's why I can't get a date?"
Elle: "Have you ever asked anyone out?"
Reid: "No."
Elle: "Maybe that's why you can't get a date."

29 mars: Murderball (2005)

Man skulle kunna kalla "Murderball" en dokumentär om handikappidrott. Men huvudpersonerna i den här filmen skulle förmodligen ge dig stryk om dom hörde det.

"Murderball" handlar om det amerikanska landslaget i rullstolsrugby, eller Murderball som det ursprungligen hette. Sporten går ut på att ett gäng killar i ombyggda "Mad max" rullstolar åker omkring på en basketplan och krockar livet ur varandra medan de försöker få bollen över mållinjen. Några av lagmedlemmarna sitter i rullstol på grund av sjukdomar, men de flesta är förlamade efter att ha brutit nacken - genom att ha kört fulla, slagits, blivit skjutna eller blivit utkastade från balkonger (jo, faktiskt).

Vi snackar tuffa grabbar, alltså - både före och efter sina olyckor. De har verkligen inte sin sport som tidsfördriv utan satsar lika målmedvetet som vilken elitidrottsman som helst. Eller som en av dom säger inför resan till Aten: "We're not going to paralympics to get hugs."

"Murderball" är en rolig, känslosam, fartfylld och snyggt ihopsatt dokumentär som verkligen visar människors drivkraft att komma igen efter en traumatisk händelse. Det är också befriande att filmarna visar killarna som de är, visar att man inte behöver bli en god människa bara för att man blivit funktionshindrad. Flera av dom verkar ärligt talat vara riktiga skitstövlar - med eller utan rullstol.

Dagens replik

Barndomskamrat: "Mark? well, he was an asshole even before the accident."