skip to main |
skip to sidebar
Efter ett besök på jobbet och förberedelser inför födelsedags- och påskfirande fanns det inte kvar tillräckligt med ork i min sargade kropp för en hel långfilm. Det fick bli ett par avsnitt av min nyligen inköpta första säsong av "Criminal minds" istället.Eftersom jag inte tittar på TV följer jag naturligt nog inte heller några serier. Däremot händer det att jag köper en och annan box. Att se en TV-serie på DVD är lite som att lyssna på en ljudbok - ett effektivt sätt att skilja agnarna från vetet. Lika tydligt som dåligt språk och omständligt berättande avslöjas i en ljudbok kan svagheterna i en serie uppenbaras när man tittar på flera avsnitt i rad på en DVD. Vid tidigare försök har jag lessnat på både "Millennium" och "Supernatural".Men "Criminal minds", som handlar om ett gäng profilerare vid "FBI behavioural unit", håller faktiskt måttet - åtminstone än så länge. Ämnet, att fånga seriemördare, är ju inte särskilt originellt, men tydliga karaktärer (särskilt geniet Reid och tjejnörden Garcia är intressanta), ett riktigt hyfsat manus och en hel del finesser i berättartekniken gör att den här serien faktiskt klarar av att ses oftare än en gång i veckan som på TV.Dagens replikReid:"Is it strange that I know 17th century ballads by heart? Do you think that's why I can't get a date?"Elle: "Have you ever asked anyone out?"Reid: "No."Elle: "Maybe that's why you can't get a date."
Man skulle kunna kalla "Murderball" en dokumentär om handikappidrott. Men huvudpersonerna i den här filmen skulle förmodligen ge dig stryk om dom hörde det.
"Murderball" handlar om det amerikanska landslaget i rullstolsrugby, eller Murderball som det ursprungligen hette. Sporten går ut på att ett gäng killar i ombyggda "Mad max" rullstolar åker omkring på en basketplan och krockar livet ur varandra medan de försöker få bollen över mållinjen. Några av lagmedlemmarna sitter i rullstol på grund av sjukdomar, men de flesta är förlamade efter att ha brutit nacken - genom att ha kört fulla, slagits, blivit skjutna eller blivit utkastade från balkonger (jo, faktiskt).
Vi snackar tuffa grabbar, alltså - både före och efter sina olyckor. De har verkligen inte sin sport som tidsfördriv utan satsar lika målmedvetet som vilken elitidrottsman som helst. Eller som en av dom säger inför resan till Aten: "We're not going to paralympics to get hugs."
"Murderball" är en rolig, känslosam, fartfylld och snyggt ihopsatt dokumentär som verkligen visar människors drivkraft att komma igen efter en traumatisk händelse. Det är också befriande att filmarna visar killarna som de är, visar att man inte behöver bli en god människa bara för att man blivit funktionshindrad. Flera av dom verkar ärligt talat vara riktiga skitstövlar - med eller utan rullstol.Dagens replik
Barndomskamrat: "Mark? well, he was an asshole even before the accident."
Filmer baserade på seriefigurer är inte min bästa gren. Spindelmannen, Batman, X-men, Fantastic four...nja. De enda filmerna i genren som jag riktigt gillat är "A history of violence", en fantastisk historia som visserligen är baserad på en serieroman men inte alls serie-aktig. Och "Sin City", en vidrig historia som är så in i attan serie-aktig - vidrig men väldigt snygg.
"Hellboy" fick jag rekommenderad av vänner och skam den som ger sig, det fick bli ett försök. Handlingen i "Hellboy" kan sammanfattas så här: Under kriget vill nazisterna, med hjälp av Rasputin, öppna en dörr till helvetet och släppa ut ett monster som ska förgöra världen. Det går fel och istället kommer en djävulsbaby, med horn, svans och allt - Hellboy. Han adopteras av amerikanska underrättelsetjänsten och får bo med ett fiskmonster och en tjej som sprutar eld - och sen kommer Rasputin tillbaka med en bläckfisk i magen och djävulshundar som lägger ägg och...nej, nu orkar jag inte mer.
Ja, det är coola repliker och ja, det är snygga effekter. Men ändå...det blir för fånigt och för mycket slänga monster genom glasrutor. Dessutom blir jag mer och mer övertygad om att green screens är förödande för skådespelarkonsten. Folk springer mest omkring och säger sina repliker lite planlöst - vilket inte är så konstigt eftersom de inte har en aning om vad de pysslar med.
Nej, jag är kanske som Danny Glover i "Dödligt vapen"; "Too old for this shit". Jag får väl hålla mig till Hitchcock och dokumentärer i fortsättningen. Tills Rovdjuret 3 kommer alltså.Dagens replik
Hellboy: "Oh, I'm gonna be sore tomorrow" (efter att ha sprängt en gigantisk bläckfisk med ett granatbälte - inifrån)
"Art of violence" är en dokumentärfilm om tatueringars betydelse inom det ryska fängelsesystemet. Filmen hette från början "The mark of Cain", vilket säger exakt vad det handlar om. Ända sedan Gulag-tiden har tatueringar med specifik betydelse varit ett sätt för ryska fångar att markera status och sätta sig i respekt inne på fängelset. Kyrkor med samma antal kupoler som fällande domar, stjärnor för hög status, en bödel på armen för att visa att man mördat osv. Samtidigt gör tatueringarna att chansen att nånsin komma tillbaka till ett hederligt liv är minimala.Filmaren som gjort "Art of violence" heter Alix Lambert och är en liten, spenslig kvinna som måste vara otroligt modig. För det är inga trevliga killar (och tjejer) den här filmen handlar om. Och inga trevliga miljöer de vistas i. Filmen är gjord inifrån ryska fängelser där man stoppat in 20-25 mördare, rånare och våldtäktsmän i celler på 6 kvadratmeter, nästan utan mat och bland löss, skabb och tuberkulos-smitta. Det måste krävas en hel del tuffhet för att våga ge sig in där och filma.På något sätt verkar Alix Lambert ha lyckats skapa förtroende hos fångarna för de pratar förbluffande öppenhjärtigt om sina liv och sina tatueringar. Det är riktigt intressant och en skrämmande inblick i ett samhälle där "återanpassning" är ett helt ovidkommande begrepp inom kriminalvården. Samtidigt lider den här filmen en del av dokumentärgenrens vanliga akilleshäl. Det finns ingen speaker och de medverkande lyckas inte alltid förmedla sitt budskap särskilt tydligt. Till en del kanske det kan bero på översättningsproblem, men framförallt på att de här människorna förstås inte är de mest spirituella man kan tänka sig. Lite frustrerande, men samtidigt kanske tur - med ett ännu starkare innehåll hade det nog blivit outhärdligt.En intressant parantes är att Alix Lambert användes som konsult vid inspelningen av David Cronenbergs film "Eastern Promises" för att få Viggo Mortensens tatueringar helt korrekta. Han har både stjärnor, krucifix och en kyrka med många kupoler.Sammantaget ännu en dokumentär som man inte kommer att glömma i första taget. Här är några fler:- Grizzly man (2005). En fantastisk film av Werner Herzog om en galen man som tyckte sig ha ett särskilt band till grizzlybjörnar i Alaska, tills han blev uppäten av en av dom.
- Super size me (2004). Michael Moore har jag faktiskt lite svårt för, men hans efterföljare Morgan Spurlocks Mc Donalds-experiment är både roligt, spännande och skrämmande.
- Blådårar 1 och 2 (1999, 2002). Visst, jag är partisk eftersom jag jobbar med MFF. Men Fredrik "Bananas" Gerttens dokumentärer om supportrars hängivenhet är underbara hur som helst.
- En pizza i Jordbro-filmerna. Bara uthålligheten är värd att uppmärksamma. Dessutom är de fantastiskt fina dokumentärer allihop.
- Filmen jag inte talar om längre (2008). Gjord av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg, Apan) som återvänder till ett gäng kompisar i Malmö som skulle göra storfilm i IT-bubblans sista skälvande stund. Det, precis som bubblan, sprack totalt. Intressant om självbedrägeri och gruppdynamik.
Dagens replikKvinnlig fånge: "När du gör en tatuering här inne blir den större än vad du själv är. Tatueringen är du."
Nu har jag sett film i 16 dagar i sträck och börjar ärligt talat känna mig lite mätt. I det läget finns bara en sak att göra; se en film man sett förut, vet att man gillar och som inte kräver det minsta tankeverksamhet. Eller med andra ord, dags för "Rovdjuret 2".
Egentligen är väl Rovdjuret-filmerna som rymdmonsterfilmer är mest - blodtörstiga monster med oövervinnerliga krafter möter panikslagna människor som förtvivlat försöker överleva. Men det som gör skillnaden för mig är två saker.
För det första är båda filmerna riktigt välgjorda, med väl använda specialeffekter och riktiga skådespelare - även i mindre roller. Det gäller både ettan, med Schwarzenegger och co som ska befria krigsfångar i djungeln, och den här som utspelar sig i ett framtida, krigsliknande Los Angeles. Jag föredrar dock tvåan, mest på grund av min starka aversion mot Vietnamfilmer (trots att djungeln i första filmen faktiskt ligger i centralamerika).
Den andra orsaken är Rovdjuret själv. Till skillnad från slemhögen Alien är det här ett monster som man på något märkligt sätt kan hysa vissa sympatier för. Egentligen är han (hon, den, det?) bara en cool kille som åker runt med sina kompisar i universum och samlar jakttroféer på olika planeter. Han vill bara ha lite skoj, helt enkelt. Faktum är ju att om älgar hade tillgång till filmutrustning skulle dom kunna göra en precis likadan film om oss. Det vore nåt, va?I sommar kommer den tredje filmen, "Predators" och den här gången blir ett gäng skoningslösa yrkesmördare handplockade från jorden och släpps ner på Rovdjurens egen planet - som ofrivilligt storvilt i ett jaktreservat. Om filmen håller vad trailern lovar så är den nog sevärd. Däremot har jag hittills inte vågat se "Alien vs Predator"-filmerna. Jag har en vag känsla av att jag skulle bli besviken.
Dagens replik
Harrigan: "You sure are an ugly mother..."
Rovdjuret: "...fucker."
Det finns filmer som är så berömda att det nästan känns som man har sett dom, fast man inte har det. Och som, om någon frågar, man vill säga att man har sett eftersom man borde ha gjort det. Förvirrat? Hur som helst är "Casablanca" en sådan film för mig. Eller var, för nu har jag ju faktiskt sett den.Egentligen borde det vara omöjligt att inte bli besviken på en så "stor" film som "Casablanca", förväntningarna borde döda den redan under förtexterna. Men jag blev faktiskt inte alls besviken, tvärtom. Visst, min allergi mot nazister kanske kliade en liten aning - men de verkar mycket lättare att hantera i svart-vitt. Och vad gör några nazister i en film med ett så otroligt, underbart manus som detta?Rent filmtekniskt är inte "Casablanca" särskilt speciell, men alla fantastiska repliker (och skådespelarna som levererar dom förstås) gör den här filmen helt tidlös, fast den är gjord i en helt annan tid än vår. Det gör en ordnörd som mig nästan gråtfärdig.Dessutom är ju Humphrey Bogart helt fantastiskt snygg, snacka om star quality. Tom Cruise, släng dig i väggen - hårt.Dagens replikRick: "Here's looking at you, kid."Trots hård konkurrens måste det bara bli den, högst upp på Premiere's lista över 100 berömda filmrepliker.
Den största behållningen av min barndoms återkommande besök hos morfar var att jag då fick tillfälle att rota igenom min morbrors kvarlämnade MAD-tidningar, ett amerikanskt seriemagasin där alla den tidens vildsinta underground-tecknare fanns med. Och vildast av dom alla var Robert Crumb.Samma Robert Crumb finns med som en bifigur i "American Splendor", en oscarsnominerad dokumentär/spelfilm om Harvey Pekar som på 70-talet tillsammans med Crumb förvandlade sitt eget eländiga liv som arkivbiträde och allmän loser till ett seriemagasin - och blev berömd på kuppen.Jag hade aldrig hört talas om "American Splendor" innan jag hittade den i någons filmsamling på Lovefilm och tog hem den. Och en mycket speciell film är det. Den är en oerhört komplicerad blandning av dokumentär, spelfilm och tecknat där den riktige Harvey Pekar kommenterar och är speaker i scener som skådespelaren som spelar honom agerar i (närmare bestämt Paul Giamatti från "Sideways"), själv spelar i vissa identiska scener och där andra scener illustreras med teckningar ur serien om Harvey Pekar. Och som grädde på moset har Harvey Pekar i verkligheten gjort ett seriemagasin som handlar om att göra filmen.Krångligt? Tja, det funkar faktiskt bättre än det låter, "American Splendor" är en riktigt underhållande film. Fast rent allmänt måste jag säga att det är något rätt tröttsamt över män som vägrar ta tag i sina personlighetsstörningar och istället låter sin cynism och depressiva läggning lägga sig som en blöt filt över omgivningen.Dagens replikTobey: "You should try believing in something greater than yourself, Harvey. Don't you think that might cheer you up?"
Jag har fått synpunkter på att det inte går att kommentera min blogg utan att registrera sig. Naturligtvis är det för att jag annars skulle bli fullständigt överöst med kommentarer. Nej, förstås inte - utan bara därför att jag är ett tekniskt pucko. Men nu har jag lyckats fixa det, så Klas och eventuellt andra intresserade - nu går det att bara skriva i sitt namn. Eller vara helt anonym om man inte vill stå för sin taskiga filmsmak.
Så äntligen blev det dags för lite Hitchcock. "En studie i brott", eller "Vertigo" som den heter på engelska, handlar om en höjdrädd före detta polis, spelad av James Stewart, som får i uppdrag att skugga hustrun till en gammal skolkompis. Kvinnan beter sig mycket märkligt och polisen försöker lista ut vad som pågår - samtidigt som han naturligtvis blir förälskad. Filmen brukar räknas som en av Hitchcocks största och hamnar allt som oftast på listor över filmhistoriens klassiker.Vad är det egentligen som gör en film till en klassiker? Rent filmtekniskt har jag fått lära mig (tack, Wikipedia) att det finns en del nyskapande saker i "En studie i brott", bland annat den så kallade Hitchcock-zoomen där man drar kameran bakåt och zoomar in samtidigt (ser ut så här). Men det är väl kanske inget som imponerar särskilt på en modern filmpublik, vi snackar ju inte "Avatar" direkt.Däremot är det helt fascinerande hur man här, med små medel, lyckas skapa en historia som är så fängslande. Från första rutan sitter man hela tiden och undrar: "Vad är det som pågår här?"..."Varför gjorde han så där?"..."Hur ska det här sluta?". En kombination av skickliga skådespelare, effektiv berättarteknik och en tidlös djärvhet i historien där alla trådar löper samman i slutet gör den här filmen till en klassiker i mina ögon också. När de elementen finns spelar det ingen roll att filmen är 50 år gammal. Mental note to self: Spendera mindre tid på skit som "Indiana Jones" och mer tid på Hitchcock.
Dagens replikOnly Hitchcock could weave this tangling web of terror(som inte alls är någon replik utan en tagline ur trailern. Gammal filmmarknadsföring är verkligen en guldgruva för oss som gillar entusiastisk copy)
Efter de senaste dagarnas mer seriösa filmval var det idag dags för lite tanklös underhållning. För hur illa det än rimmar med min egen självbild så är jag faktiskt riktigt förtjust i äventysfilm. Både Mumien-filmerna och Pirates of the Caribbean tillhör favoriterna och även om det var länge sedan så tror jag bestämt att jag tyckte om Indiana Jones-filmerna på den tiden det begav sig. Alltså trodde jag att att jag skulle tycka om den här också. Men ack vad jag bedrog mig.Det finns vissa saker man måste acceptera när det gäller äventyrsfilm. Som att de ofta är rasistiska, har alldeles för långa slagsmålsscener och har ett helt osannolikt händelseförlopp till exempel. Men nån måtta måste det väl ändå vara. För vad blir det av en film med en handling som är på samma gång helt otrolig och fullständigt ointressant, karaktärer som är så klichéartade att det är löjligt och ett skittöntigt manus? En hopplös soppa av planlösa specialeffekter och ändlös slagsmålskoreografi, det är vad det blir.Jag förstår inte varför ingen under den här förmodligen tämligen komplicerade inspelningen har stannat upp och frågat sig: "Vad är det vi håller på med egentligen? Det här hänger ju inte ihop för fem öre!". Eller varför ingen sagt till Harrison Ford att han faktiskt är för gammal för att hålla på med sånt här. Eller varför ingen smugit fram till Cate Blanchett och viskat: "Spring, Cate, spring. Glöm bort den där fåniga ryska accenten dom har gett dig, minns "Elizabeth" och spring för livet!"Dagens replikMutt: "The scorpion bit me!"Dr Jones: "Was it big?"Mutt: "Huge."Dr Jones: "Don't worry. When it comes to scorpions, the bigger the better."
Ganska ofta tänker jag att jag borde se fler dokumentärer. Särskilt när jag har sett ännu en själlös Hollywood-produktion gjord enligt mall 1A som man glömmer så fort den är slut så tänker jag det. För oavsett ämne så brukar en dokumentär alltid lämna något slags spår efter sig, åtminstone hos mig."Hästmannen" är en svensk dokumentär som handlar om Stig-Anders Svensson, en 60-årig man som lever i en liten by i Småland. Han lever kvar på sina föräldrars gård och driver lantbruk precis på samma sätt som man gjorde för hundra år sedan, med hästar i stället för traktorer och nästan helt utan kontakt med samhället."Hästmannen" är en mycket märklig film. Peter Gerdehag som har gjort den är egentligen naturfotograf och det är också de otroligt vackra naturbilderna som driver filmen framåt. Det händer egentligen inte särskilt mycket och det finns ingen speakerröst som talar om vad man ska tycka om det som händer. Och vad ska man tycka om Stig-Anders? Att det är beundransvärt att han vågar välja en väg så helt olik alla andras? Eller att det är synd om en man som är så dåligt rustad att möta samtiden att han sluter sig och lever kvar i det förflutna? Jag vet faktiskt inte och inte spelar inte någon större roll heller. Att se den här filmen är mer som en stunds meditation än underhållning. Och det är vackert så.Dagens replikMadelene: "Den moderna människan kan behöva en människa som Stig-Anders för att kunna spegla sig i. För att se hur de har blivit."
Skamligt är det. Här kallar man sig för skräckfilmsälskare och så har jag levt 38 år av mitt liv utan att se "Rosemary's baby". Fast jag har i alla fall läst boken av Ira Levin. Flera gånger."Rosemary's baby" var Roman Polanskis första Hollywoodfilm och handlar om ett ungt par som väntar sitt första barn. Mia Farrow, i en på den tiden mycket uppmärksammad Vidal Sasson-frisyr, spelar den blivande modern vars man utan hennes vetskap har sålt graviditeten till en grupp satanister i utbyte mot framgång som skådespelare. Med andra ord, hon är på smällen med djävulen. Det hela utspelar sig i "The Dakota building" i New York, samma hus som John Lennon bodde i när han dog (fast omdöpt till the Bramford i filmen).Och just huset och den coola lägenheten som merparten av filmen utspelar sig i har stor betydelse för den här filmen. Det hade säkert varit enklare att spela in i studio, men alla konstiga kameravinklar man har tvingats till gör stämningen tätare och förstärker stackars Rosemary's tilltagande panik. Det finns säkert fler filmer som skulle ha mått bra av en sån lösning.Något annat som slår mig är att den här filmen är riktigt läskig, trots att det inte finns en enda specialeffekt. Jag undrar om inte dagens möjligheter att visa vad som helst med datoranimationer ibland gör att själva berättandet hamnar för mycket bakgrunden. Jag tittade lite på bonusmaterialet till "Terminator Salvation" häromdagen och man kan inte låta bli att tycka att det är absurt hur man lägger ner månad efter månad för att skapa den perfekta datoranimerade terminator-motorcykeln eller en virtuell kopia av Arnold Schwarzeneggers ansikte (som ska användas i 20 sekunder) - medan man låter skådespelarna jobba med ett manus som verkar påhittat på en pisskvart. Det finns kanske trots allt saker som var bättre förr.Sammantaget, tack vare starka skådespelarinsatser och en krypande skräckstämning, tycker jag absolut att "Rosemary's baby" platsar bland skräckfilmsklassikerna. Fast den allra största är och förblir ändå "Exorcisten", det hjälps inte.Dagens replikRosemary: "What have you done to it? What have you done to it's eyes?"Roman Castavete:"He has his father's eyes."
Under en period i tonåren var jag helt besatt av Sjöwall & Wahlöös serie "en roman om ett brott". En efter en läste jag dom och när jag var klar med den sista så började jag om igen - hur otroligt det än kan verka efter femtioelva Beck-filmer så finns det ju faktiskt bara tio böcker.
"Mannen på taket" såg jag dock aldrig. Jag var förstås alldeles för liten när den gick på bio och någon videoapparat var mitt barndomshem inte utrustat med. Jag har hört mycket om den förstås, Bo Widerbergs klassiker med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck, och såg fram emot att få veta hur mossig den egentligen skulle kännas, så här efter drygt 30 år.
Visst är "Mannen på taket" lite tafflig emellanåt och actionscenerna kanske inte riktigt lever upp till dagens krav på tempo och dramatik, men den här filmen har något annat som de nya Beck-filmerna helt saknar.
Anledningen till att jag orkade läsa böckerna så många gånger tror jag är att de har så mycket hjärta. I karaktärerna, i hur polisarbetet skildras och i samhällsengagemanget. Den stämningen finns även i "Mannen på taket". Det känns på riktigt, taffligt eller inte.
Svenska polisfilmer idag, med Beck, Wallander och de andra, känns bara som pengamaskiner med sina konstlade miljöer, massproducerade intriger och dubbning från tyska. Dessutom kan man i "Mannen på taket" fullständigt vältra sig i 70tals-nostalgi med svartvita polisbilar, konsumskyltar och inte minst...en morgonrufsig Sven Wollter med fotbollströja och naken underkropp. Jag har väldigt svårt att se Mikael Persbrandt visa snoppen i nästa Beck-film (de tyska finansiärerna skulle väl få krupp).
En liten undran har jag dock; varför i all världen behöll de inte bokens originalnamn? "Den vedervärdige mannen från Säffle" är ju en fullständigt lysande boktitel. Kan det möjligen vara lokalpolitiska hänsyn som ligger bakom?
Dagens replikMartin Beck: "När du var liten var du stolt över att jag är polis."
Dottern: "Ja, men sen blir man äldre."
Inga klassiker från Lovefilm idag heller, så en rask (nåja) promenad till vår inte särskilt välsorterade videoaffär fick bli lösningen. På väg dit bestämde jag mig för att tänja mina gränser och hyra nåt som jag aldrig brukar hyra, kanske till och med en romantisk komedi. Men väl där tänkte jag: Vad fan, jag är 38 år gammal. Jag får göra som jag vill. Jag måste inte äta brysselkål. Och jag måste inte titta på romantiska komedier.Så det blev den här. Jag har ju sett alla de andra och dessutom råkar jag tycka att Christian Bale är en av världens sexigaste skådespelare. Så det så.Egentligen är Sci-fi ingen favoritgenre för mig. Men med tillräckligt bra manus, fräna miljöer och en intressant story så kan det funka. Terminator-serien (eller franchisen som det heter nu för tiden) har en intressant, om än lite krånglig, grundhistoria att jobba med. Den här, fjärde, filmen i serien utspelar sig helt och hållet efter Judgement Day, men ligger ändå före de andra i tiden och har en handling som går ut på att John Connor ska rädda livet på Kyle Reese så att Kyle i det förflutna kan bli pappa till John (ja, jag sa ju att det var krångligt). Miljöerna och effekterna är bra genomförda, fattas bara annat med 200 miljoner dollar i budget, och det är en intressant twist med en "infiltration robot" som tror att han är människa och till slut gör uppror mot sina skapare. Men ändå räcker det inte riktigt. Manuset är för enformigt och karaktärerna för fyrkantiga. Inte minst Christian Bale är väldigt stel, måste jag tyvärr tycka. Fast snygg.Men det ger mig i alla fall anledning att göra en ny favoritlista, den här gången över science-fictionfilmer:- Det femte elementet (1997). Luc Bessons fantastiska framtidsvision. Gary Oldman är väl värd pengarna bara han.
- Alien (1979). Det finns andra filmer i serien som också är bra (som t ex Alien 3 av min favvoregissör David "Seven" Fincher). Men den första är ändå den första.
- Blade Runner (1982). Förstås.
- Sunshine (2007). Blandning av katastroffilm och rymdfilm. Som alltid gör Danny Boyle något alldeles eget.
- Rovdjuret 2 (1990). Ett av få exempel där tvåan är bättre än ettan. Danny Glover i L.A istället för Schwarzenegger i djungeln.
Dagens replikJohn Connor: "You and me have been at war with each other since long before either one of us even existed." Krångligt var ordet.
Lovefilm är en fantastisk uppfinning, men lite oberäkneligt. Något blev fel med min lista och i stället för Hitchcock fick jag bara ännu fler avsnitt av "Mythbusters". Det fick därför bli något ur den egna samlingen idag. Det var väldigt många år sedan jag såg "Det stora blå" och jag var lite orolig för att den inte skulle ha åldrats med värdighet. Men det har den. Det här är verkligen filmhantverk på hög nivå. Berättarrytm, musik, ljus, bildkomposition, allt är perfekt. Jean Reno är fantastiskt bra, Jean-Marc Barr är fantastiskt snygg och miljöerna likaså. Man måste beundra Luc Besson, det är inga okomplicerade projekt han har gett sig på genom åren, som här med all undervattensfilmning och massor av olika locations. Eller som med specialeffekterna i "Det femte elementet", den kanske allra bästa "utomjordingar anfaller"-film som någonsin gjorts. Men trots tekniska utmaningar och stora budgetar så lyckas han ändå behålla sin egensinnighet och känsla för detaljer. Lite synd är det allt att han numera mest verkar förspilla sin tid med att göra uppföljare till "Arthur och Minimojerna".En invändning har jag dock mot "Det stora blå" - könsrelaterat som så många gånger förr. Rosanna Arquettes karaktär är bra trälig, snubblar mest omkring och är i vägen. Och temat med män som försöker göra stora ting och kvinnor som försöker hindra dom genom att bli på smällen och tjata om kärlek känns väl måttligt fräscht. Men, men, man kan inte få allt här i världen.Efter filmen var jag förresten tvungen att ta reda på vart den snygge fransmannen Jean Marc Barr egentligen tog vägen efter "Det stora blå". Det visade sig att han sedan dess i princip bara gjort filmer med en enda regissör...Lars von Trier! Lite oväntat kanske. Förutom att göra långfilm med von Trier har han också regisserat själv och dessutom spelat huvudrollen i musikvideon till "A charmless man" med Blur från 1995. Tänk, vad vore tillvaron utan Wikipedia?Dagens replik
Uncle Louis: "Women are unpredictable. Like the sea."
Det finns filmer som man får anstränga sig för att inte döma ut på förhand. Som den här. Som zombiefilmsfantast är jag rätt krävande och Will Smith, storbudget-Hollywood och virusinfekterade odöda känns på förhand inte som en helt klockren kombination.
Tyvärr visade det sig också att jag hade rätt. Handlingen i "I am Legend" går i korthet ut på att ett muterat mässlingsvirus uppfunnet för att bota cancer (av en virolog spelad av Emma Thompson i en häpnadsväckande liten roll, var det verkligen värt att kalla in henne för 45 sekunder speltid?) istället tar död på 90% av jordens befolkning och förvandlar 9% till köttätande monster som livnär sig på den resterande immuna 1%. Den enda kvarvarande immuna människan i hela New York (och så vitt han vet i hela världen) är Will Smith som ägnar sina dagar åt att försöka hitta ett botemedel.
Den inledande delen av filmen fungerar ganska bra. Att se Will Smith vandra omkring i ett öde New York, samla mat ur lägenheter och jaga rådjur bland taxibilarna väcker tankar om vad man själv skulle göra alldeles ensam i världen. Som "Cast Away", fast i stadsmiljö. Det är först lite senare som det börjar gå alldeles åt pipsvängen med den här filmen.
Det kanske låter konservativt i överkant, men min bestämda uppfattning är att om man ska göra genrefilm så får man faktiskt hålla sig någorlunda till reglerna. Eller åtminstone bryta mot dom på ett smart sätt. Men när den här filmens datoranimerade, fosterliknande zombies dyker upp och börjar röja runt med sina superkrafter så blir det bara fånigt. Och konstigt dessutom. Will Smith påstår på ett ställe: "The transformation is complete. They have no trace of human behaviour left". Ändå så lyckas de rigga avancerade fällor och anordnar truppförflyttningar under ledning av någon slags "überzombie" i uniformsjacka. Mycket underligt.Nej, någon zombiefilm kan man nog inte kalla detta. En bra sådan ska i mitt tycke vara skitig, dyster och hopplös och samtidigt innehålla någon slags sorg över alla människor som förvandlats till viljelösa kreatur. Det här är mest en småtöntig hjältesaga med ett rätt unket kvasireligiöst "kristen höger"-budskap i slutet. Och visst, det måste inte vara en zombiefilm, problemet är bara att det inte är särskilt mycket annat heller. Är det katastrof i New York man vill ha så är både "The Day after Tomorrow" och "Flykten från New York" - eller till och med "Godzilla" - ett bättre val. Och vad gäller zombiefilm så ser min personliga topplista fortfarande ut så här:- 28 dagar senare (2002). Nyskapande på riktigt av Danny Boyle. Virusepidemi i ett ödsligt London.
- Dawn of the Dead (2004). Nyinspelning av Romeros klassiker från 70-talet. Och mycket bättre.
- 28 veckor senare (2007). Inte lika stark som föregångaren, men Robert Carlyle är lysande.
- [Rec] (2007). Klaustrofobisk lågbudget-skräck från Spanien som helt och hållet utspelar sig i ett hyreshus i karantän.
- Shaun of the Dead (2004). Visst, det är en parodi. Men en vansinnigt rolig, välgjord och smart parodi är det.
Dagens replikNeville: "Don't you understand? Everyone you and I ever knew is dead. They are all dead."
Jag vet inte om det är jag som är konstig, men vissa filmer och böcker som blir riktigt stora får mig liksom att gå i baklås. Det tog bra lång tid innan jag såg "Titanic" och jag har fortfarande varken läst eller sett "Da Vinci-koden". "Män som hatar kvinnor" läste jag visserligen direkt när den kom ut, men filmen har jag av någon anledning tvekat inför. Men nu är det alltså gjort.
Och vad tyckte jag då? Jo, riktigt bra faktiskt. Det som gör Stieg Larssons historia så bra (den första alltså, tvåan gillade jag inte och trean har jag inte läst) är att den vågar ta ut svängarna, både i händelseförloppet och karaktärerna, och filmen förvaltar det på ett snyggt sätt. Deckargåtan är tillräckligt intressant och även Lisbet Salander funkar bra, även om hon i mitt huvud är mer nörd och mindre freak än i filmen.Men det finns ett par saker med svensk film som stör även den här. För det första: Varför måste de alltid förklara så förbannat när någon försöker lösa en mordgåta? Som när en person sitter och tittar på två fotografier på någon med blå tröja. Måste man då säga: "blå tröja...blå tröja...kan det vara samma"? Snacka om att dumförklara publiken. Dessutom ger det upphov till helt vansinniga repliker, som: "Det skulle stämma med de kvasireligiösa ritualerna!" Det finns inte en skådespelare i världen som kan säga det vettigt, inte Noomi Rapace heller.
Dessutom förundras jag alltid över svensk films förhållande till varumärken. Det verkar vara så att antingen har man ett avtal, och då måste man visa märket hela tiden (som i uppslagna laptops filmade bakifrån) eller så har man inte avtal och då får man inte visa det alls. Eller är det bara jag som stör mig på att Henrik Vanger går omkring i en vinterjacka med stora tejpbitar på?
Nej, nog med gnäll. En bra svensk thriller var det, men de andra vete sjutton om jag ska se.
Dagens replik
Jag vet faktiskt inte. Som sagt, manuset är inte den här filmens starkaste sida
Nej, det blev ingen film idag. I morgon bitti åker mina föräldrar hem och dessutom har jag åkt på en riktig praktförkylning. Jag vet att jag lovat att inte skriva om mitt hälsotillstånd, men nog är det orättvist. Att hosta i mitt tillstånd är inte alls särskilt roligt, kan jag säga. För att inte tala om att nysa.Det enda jag orkade med var att titta lite på den nya serien "Fuskbyggarna" i TV4 play. Det verkligen skär i hjärtat att se dessa förtvivlade människor. Visst kan man tycka att det är I-landsproblem, att folk ska vara glada att ens ha hus. Men det hjälper knappast när man har fått hela sin ekonomi och tillvaro raserad av någon klåpare till byggare, som glatt bara går i konkurs och fortsätter lura folk i nåt nytt bolag. Det är helt obegripligt att det finns folk som kan hålla på så ett helt yrkesliv och ändå orka se sig själva i spegeln varje morgon.Nåja, jag tar nya tag i morgon. Då kanske jag hinner två filmer i stället.
Efter fredagens besvikelse var jag bara tvungen att återupprätta min älsklings heder genom att se om en av mina absoluta favoriter bland Tarantinos filmer. Visst, "Pulp Fiction" var mer nyskapande och "Kill Bill" mer spektakulär, men när det kommer till klockren genrepastisch finns det inget som slår "Death Proof" i min bok."Death Proof" handlar om den avdankade stuntmannen "Stuntman Mike" (med förtjusning spelad av veteranen Kurt Russell) som tar sin hämnd på en oförstående omgivning genom att köra ihjäl unga tjejer med sin specialriggade "dödsbil". Tills han möter sitt öde i form av ett stenhårt tjejgäng på permission från en filminspelning.Det jag gillar allra mest med Tarantino är att han verkligen älskar film. Han verkar inte bry sig om saker som konstnärliga uttryck och att förmedla ett inre budskap. Han vill bara själv få göra alla de där filmerna han sett andra göra - och göra det ännu bättre. I det här fallet en slasher/biljaktfilm (med kanske en av de mest spektakulära biljaktscener som någonsin gjorts) i klassisk 70tals-exploitationstil - fast med en radikalfeministisk twist (mycket fikonspråk där, jag vet).Det är en annan sak jag gillar med Tarantino, att han har vett att ge riktigt coola roller till tjejer. Och coolast av alla i "Death Proof" är Zoë Bell. Hon är en av världens bästa stunttjejer och gjorde bland annat allt för Uma Thurman i Kill Bill. I den här filmen spelar hon sig själv och både skådespelar (uppseendeväckande bra för att vara första gången) och gör sina egna stunts, bland annat fastklamrad vid motorhuven på en Dodge Challenger i 200 km/h. Riktigt häftigt. Däremot tycker jag att Quentin kan sluta ge roller till sin regissörskompis Eli Roth (här är han en töntig wannabe-pojkvän och i "Glourious Basterds" spelar han "The Bear Jew"). Inte bara gör han dåliga filmer (Cabin Fever och Hostel är inget vidare) men han är också en usel skådespelare. Tycker jag.Nä, mycket nörderi blir det när man pratar om supernörden Tarantino. Men bra är "Death Proof" i alla fall.Dagens replikMike: "Do I scare you?"Arlene: nickarMike: "Is it my scar?"Arlene: "It's your car."Mike: "Yeah, I know...I'm sorry, it's my mother's car.
En sak vill jag slå fast med en gång: Jag älskar Quentin Tarantino. Han finns högt upp på min lista över "personer jag beundrar så det är löjligt" och jag har sett och förundrats över allt han gjort, inklusive det fantastiska dubbelavsnittet "Grave Danger" han gjorde för TV-serien "CSI" för några år sedan. Därför kan det kanske verka underligt att jag inte sett "Inglourious Basterds" förrän nu. Möjligen är det för att jag någonstans anade vad som skulle hända när jag gjorde det.
För lika mycket som jag älskar Tarantino, lika mycket avskyr jag något annat. Krigsfilm. Första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget, Irakkriget...det spelar ingen roll. Inte ens romerska härer eller slaget vid Helmsklyftan i Sagan om Ringen-filmerna klarar jag av. Det är nånting med truppförflyttningar och män i uniform som gör mig kräkfärdig. Ja, det finns nog faktiskt bara en enda filmgenre jag tycker sämre om än krigsfilm och det är ubåtsfilm.
Visst hoppades jag att Quentin skulle kunna ändra på det och visst; kameravinklarna är lika snygga som vanligt, manuset är snärtigt och Christoph Waltz, som nyligen fick en Oscar för bästa biroll, är ruskigt bra som judejägaren Landa. Men han är å andra sidan så bra att han liksom spelar i en alldeles egen film, vid sidan av de andra.
Nej, på mig funkar det ändå inte. Det som är coolt och genremedvetet i vanliga fall blir här bara buskis. Visst är det menat som en karikatyr, men alla läderrockar, rökande motståndskvinnor i långbyxor och überjävliga nazister blir bara tröttsamma. För att inte tala om Brad Pitts underbett. Eller så är det bara jag som har sett alldeles för många avsnitt av "'allå, 'allå, 'emliga armén" när jag växte upp och därför utvecklat svår allergi mot nazister i det ockuperade Frankrike.
Så tyvärr, till min stora sorg måste jag erkänna att jag inte ens såg filmen färdigt. Och det berodde bara delvis på tilltagande magsmärtor. Men Quentin, jag vill att du ska veta: det är inte du, det är jag.Dagens replikLanda: "It's a bingo!"
Det är snart 10 år sedan Jenny Bergman och Malin Skjöld gjorde dokumentären om Holger, Kjell och de andra alldeles speciella människorna i skånska Vinslöv. Och av någon underlig anledning har jag lyckats missa den tills nu. Av vissa har den här filmen anklagats för att vara föraktfull, att den skulle göra sig löjlig över Holger och hans papegoja i den förbluffande dammiga ungkarlslyan, Europamästaren i bangolf Kjell Ericsson som visar runt bland stentroll och ryschgardiner i 70-talsvillan och Anders som bygger banor på köksgolvet av Absolutflaskor och kaffeburkar. Men det tycker inte jag.Att se ner på människorna i Vinslöv säger nog enbart något om personen som gör det. Själv känner jag mig mest avundsjuk. Tänk så härligt att som Holger strunta i städning, personlig hygien och andra futtigheter och bara röja av ett hörn av köksbordet för att få plats med Bingolotto-brickan och äta korv direkt ur kastrullen. Eller som Holger säger: "Ta sig en körv i lugn och ro." Eller så skönt det måste vara att som Kjell, Anders och Carl-Eric kunna gå upp så totalt i kärleken till något så konkrekt och lättbegripligt som bangolf.Dessutom är "Plötsligt i Vinslöv" fantastiskt skickligt gjord. Ta bara scenen när Kjell står och stretchar utanför konsthallen. Kameran filmar honom på avstånd inifrån, medan ljudet av det han säger är upptaget där ute. Så enkelt och så genialt.Dagens replik (ur bonusmaterialet)Filmaren: "Kan man säga att minigolfen på något sätt påminner om själva livet?"Carl-Eric: "Det heter inte minigolf. Det heter bangolf."
Ja, ja, jag vet att "Mythbusters" tekniskt sett inte räknas som film. Men precis hemkommen från sjukhuset, fullproppad med morfin får man lov att anpassa sig till rådande attention span. Och vi såg det faktiskt på DVD, jag och mamma.
I sju år har dom hållit på nu, Jamie Hyneman och Adam Savage (snacka om ett efternamn att dö för) med sina fullständigt vansinninga tester av myter och föreställningar om hur saker fungerar. I avsnitten vi såg testade de bland annat "råttan i pizzan"-historien om hur en kvinna tömmer en trasig hårspraysburk i toaletten varpå hennes man sätter sig, släpper en cigarettfimp under sig och exploderar. Samt den spännande frågan huruvida det är bäst att gå eller springa genom en regnskur om man vill bli så lite blöt som möjligt.
Jag är helt säker på att alla vetenskapsmänniskor i hemlighet önskar att de också fick göra som i "Mythbusters". Tänk en forskare som har jobbat i flera år för att hitta ett samband mellan cancer och blomkål till exempel. Och så finns det inget samband. Det är ju inte så kul. Om det händer i Mythbusters så ändrar man helt enkelt förutsättningarna tills det blir ett samband. Exploderar toaletten av hårspray och cigarett? Nej. Bensin och cigarett då? Nej. Bensin och en tänd tändsticka? Nej. Men en halv burk svartkrut och en svetslåga då? Jaaa! Och lika glada blir de varje gång nåt exploderar. Det är nörderi i dess underbaraste form och perfekt underhållning för en nyopererad.Och förresten, man håller sig faktiskt torrare genom att gå långsamt genom en regnskur jämfört med att springa. Ungefär dubbelt så torr - i gram räknat.Dagens replik
Jamie Hyneman: "Jamie wants boom. Big boom!"
Sista stora begivenheten innan operationen blev söndagsbio med barnen. Visningen av "Det regnar köttbullar" i 3D krockade gudskelov med lillasysters fotbollsträning och det fick bli "Till vildingarnas land" i stället. Filmen är regisserad av Spike Jonze (som tidigare gjort bl a "I huvudet på John Malkovich" och "Jackass - the movie" (!)) och bygger på en barnbok av Maurice Sendak.
Författaren har själv sagt att Vildingarna, de underliga monster som pojken Max blir kung över, är inspirerade av hans egna europeiska släktingar som kom över till New York på besök när han var liten. De pratade obegripligt och nöp honom för hårt i kinderna så att han inte visste om de var snälla eller elaka. Dessutom lagade hans mor så dålig mat (tyckte Maurice) att han alltid var orolig att de skulle vilja äta honom i stället.Den känslan, av att skillnaden mellan ont och gott inte alltid är så enkel är fint skildrad i filmen. Max försöker förtvivlat vara en bra kung och göra alla lyckliga, men ändå finns alltid hotet om att bli uppäten där. "Till vildingarnas land" är en oerhört vacker film och det känns befriande att slippa alla excesser i datoranimationer och 3D-effekter. Barnen var dock inte helt övertygade. Lillasyster (7 år) tyckte att den var "urtråkig", medan storasyster (10 år) svarade på frågan om det var bra med:"Jag vet faktiskt inte. Den var så....annorlunda." Och kanske är det just såna filmer som dröjer sig kvar längst. Som man inte riktigt vet om man tycker om, som ligger och skaver längst bak i medvetandet långt efter filmen är slut. Det känns bra att ge sina barn sånt ibland. För säga vad man vill om "Det regnar köttbullar" i 3D, inte tror jag att den skaver särskilt mycket.Dagens replikCarol: "King, what is your first order?"Max: "Let the wild rampage begin!"
Eftersom två dagar på sjukhuset kommer att lägga mig minus på filmlistan tjuvstartade projektet redan på lördagen med romantiksnyftaren "Broarna i Madison County" från 1995. Jag har sett den här filmen minst 10 gånger och jag gråter precis lika mycket varje gång. Lite överraskande kanske, för en skräckfilmsnörd som jag. Men det är helt och hållet Meryl Streeps och Clint Eastwoods fel. Få filmer är så totalt skådespelardriven som den här, byt ut Streep och Eastwood mot säg, Hugh Grant och Meg Ryan och den hade varit fullständigt outhärdlig (vilket för övrigt boken som filmen bygger på är - outhärdlig alltså).Men hur gripande historien om de älskande som inte får varandra förrän efter döden än är så kan jag ändå inte låta bli att irriteras en aning över sensmoralen i alltihop. Varför är det så självklart att det är hon som ska ge upp allting och överge sina barn för att fara jorden runt med fotografen, alternativt svika honom och stanna kvar hos familjen? Varför kunde inte han byta liv, köpa sig granngården och bli styvpappa varannan vecka istället? Förmodligen för att både författare och regissör är män.Dagens replik
Robert Kincaid: "You only feel this kind of certainty once in a lifetime, Francesca. Don't throw that away. Don't throw us away."
"Konvalescens". Visst är det ett vackert ord. Betydligt vackrare än "sjukskrivning" i alla fall. I vilket fall så är det i detta tillstånd jag ska vara i en månad framöver efter en inte så rolig men helt nödvändig operation. För att göra tillvaron som konvalescent (där fick jag in det igen) lite roligare har jag inlett ett projekt - att titta på minst en film om dagen tills jag är frisk igen.I den här bloggen kommer det inte skrivas ett enda ord om mitt fysiska tillstånd, det lovar jag. Det enda som kommer att rymmas här är ord om filmer jag ser. Nya filmer, gamla filmer, filmer jag inte sett förut och filmer som tål att ses om, klassiker och skräpfilmer. Dock inte alltför roliga filmer - att skratta gör alldeles för ont i såret.
