Det finns filmer som man får anstränga sig för att inte döma ut på förhand. Som den här. Som zombiefilmsfantast är jag rätt krävande och Will Smith, storbudget-Hollywood och virusinfekterade odöda känns på förhand inte som en helt klockren kombination.
Tyvärr visade det sig också att jag hade rätt. Handlingen i "I am Legend" går i korthet ut på att ett muterat mässlingsvirus uppfunnet för att bota cancer (av en virolog spelad av Emma Thompson i en häpnadsväckande liten roll, var det verkligen värt att kalla in henne för 45 sekunder speltid?) istället tar död på 90% av jordens befolkning och förvandlar 9% till köttätande monster som livnär sig på den resterande immuna 1%. Den enda kvarvarande immuna människan i hela New York (och så vitt han vet i hela världen) är Will Smith som ägnar sina dagar åt att försöka hitta ett botemedel.
Den inledande delen av filmen fungerar ganska bra. Att se Will Smith vandra omkring i ett öde New York, samla mat ur lägenheter och jaga rådjur bland taxibilarna väcker tankar om vad man själv skulle göra alldeles ensam i världen. Som "Cast Away", fast i stadsmiljö. Det är först lite senare som det börjar gå alldeles åt pipsvängen med den här filmen.
Det kanske låter konservativt i överkant, men min bestämda uppfattning är att om man ska göra genrefilm så får man faktiskt hålla sig någorlunda till reglerna. Eller åtminstone bryta mot dom på ett smart sätt. Men när den här filmens datoranimerade, fosterliknande zombies dyker upp och börjar röja runt med sina superkrafter så blir det bara fånigt. Och konstigt dessutom. Will Smith påstår på ett ställe: "The transformation is complete. They have no trace of human behaviour left". Ändå så lyckas de rigga avancerade fällor och anordnar truppförflyttningar under ledning av någon slags "überzombie" i uniformsjacka. Mycket underligt.
Nej, någon zombiefilm kan man nog inte kalla detta. En bra sådan ska i mitt tycke vara skitig, dyster och hopplös och samtidigt innehålla någon slags sorg över alla människor som förvandlats till viljelösa kreatur. Det här är mest en småtöntig hjältesaga med ett rätt unket kvasireligiöst "kristen höger"-budskap i slutet. Och visst, det måste inte vara en zombiefilm, problemet är bara att det inte är särskilt mycket annat heller. Är det katastrof i New York man vill ha så är både "The Day after Tomorrow" och "Flykten från New York" - eller till och med "Godzilla" - ett bättre val. Och vad gäller zombiefilm så ser min personliga topplista fortfarande ut så här:
- 28 dagar senare (2002). Nyskapande på riktigt av Danny Boyle. Virusepidemi i ett ödsligt London.
- Dawn of the Dead (2004). Nyinspelning av Romeros klassiker från 70-talet. Och mycket bättre.
- 28 veckor senare (2007). Inte lika stark som föregångaren, men Robert Carlyle är lysande.
- [Rec] (2007). Klaustrofobisk lågbudget-skräck från Spanien som helt och hållet utspelar sig i ett hyreshus i karantän.
- Shaun of the Dead (2004). Visst, det är en parodi. Men en vansinnigt rolig, välgjord och smart parodi är det.
Neville: "Don't you understand? Everyone you and I ever knew is dead. They are all dead."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar