Eftersom två dagar på sjukhuset kommer att lägga mig minus på filmlistan tjuvstartade projektet redan på lördagen med romantiksnyftaren "Broarna i Madison County" från 1995. Jag har sett den här filmen minst 10 gånger och jag gråter precis lika mycket varje gång. Lite överraskande kanske, för en skräckfilmsnörd som jag. Men det är helt och hållet Meryl Streeps och Clint Eastwoods fel. Få filmer är så totalt skådespelardriven som den här, byt ut Streep och Eastwood mot säg, Hugh Grant och Meg Ryan och den hade varit fullständigt outhärdlig (vilket för övrigt boken som filmen bygger på är - outhärdlig alltså).
Men hur gripande historien om de älskande som inte får varandra förrän efter döden än är så kan jag ändå inte låta bli att irriteras en aning över sensmoralen i alltihop. Varför är det så självklart att det är hon som ska ge upp allting och överge sina barn för att fara jorden runt med fotografen, alternativt svika honom och stanna kvar hos familjen? Varför kunde inte han byta liv, köpa sig granngården och bli styvpappa varannan vecka istället? Förmodligen för att både författare och regissör är män.
Dagens replik
Robert Kincaid: "You only feel this kind of certainty once in a lifetime, Francesca. Don't throw that away. Don't throw us away."
En riktigt usel film, men det är bra skådisar.
SvaraRaderaklas