"Art of violence" är en dokumentärfilm om tatueringars betydelse inom det ryska fängelsesystemet. Filmen hette från början "The mark of Cain", vilket säger exakt vad det handlar om. Ända sedan Gulag-tiden har tatueringar med specifik betydelse varit ett sätt för ryska fångar att markera status och sätta sig i respekt inne på fängelset. Kyrkor med samma antal kupoler som fällande domar, stjärnor för hög status, en bödel på armen för att visa att man mördat osv. Samtidigt gör tatueringarna att chansen att nånsin komma tillbaka till ett hederligt liv är minimala.
Filmaren som gjort "Art of violence" heter Alix Lambert och är en liten, spenslig kvinna som måste vara otroligt modig. För det är inga trevliga killar (och tjejer) den här filmen handlar om. Och inga trevliga miljöer de vistas i. Filmen är gjord inifrån ryska fängelser där man stoppat in 20-25 mördare, rånare och våldtäktsmän i celler på 6 kvadratmeter, nästan utan mat och bland löss, skabb och tuberkulos-smitta. Det måste krävas en hel del tuffhet för att våga ge sig in där och filma.
På något sätt verkar Alix Lambert ha lyckats skapa förtroende hos fångarna för de pratar förbluffande öppenhjärtigt om sina liv och sina tatueringar. Det är riktigt intressant och en skrämmande inblick i ett samhälle där "återanpassning" är ett helt ovidkommande begrepp inom kriminalvården.
Samtidigt lider den här filmen en del av dokumentärgenrens vanliga akilleshäl. Det finns ingen speaker och de medverkande lyckas inte alltid förmedla sitt budskap särskilt tydligt. Till en del kanske det kan bero på översättningsproblem, men framförallt på att de här människorna förstås inte är de mest spirituella man kan tänka sig. Lite frustrerande, men samtidigt kanske tur - med ett ännu starkare innehåll hade det nog blivit outhärdligt.
En intressant parantes är att Alix Lambert användes som konsult vid inspelningen av David Cronenbergs film "Eastern Promises" för att få Viggo Mortensens tatueringar helt korrekta. Han har både stjärnor, krucifix och en kyrka med många kupoler.
Sammantaget ännu en dokumentär som man inte kommer att glömma i första taget. Här är några fler:
- Grizzly man (2005). En fantastisk film av Werner Herzog om en galen man som tyckte sig ha ett särskilt band till grizzlybjörnar i Alaska, tills han blev uppäten av en av dom.
- Super size me (2004). Michael Moore har jag faktiskt lite svårt för, men hans efterföljare Morgan Spurlocks Mc Donalds-experiment är både roligt, spännande och skrämmande.
- Blådårar 1 och 2 (1999, 2002). Visst, jag är partisk eftersom jag jobbar med MFF. Men Fredrik "Bananas" Gerttens dokumentärer om supportrars hängivenhet är underbara hur som helst.
- En pizza i Jordbro-filmerna. Bara uthålligheten är värd att uppmärksamma. Dessutom är de fantastiskt fina dokumentärer allihop.
- Filmen jag inte talar om längre (2008). Gjord av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg, Apan) som återvänder till ett gäng kompisar i Malmö som skulle göra storfilm i IT-bubblans sista skälvande stund. Det, precis som bubblan, sprack totalt. Intressant om självbedrägeri och gruppdynamik.
Kvinnlig fånge: "När du gör en tatuering här inne blir den större än vad du själv är. Tatueringen är du."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar