19 mars: Mannen på taket (1976)

Under en period i tonåren var jag helt besatt av Sjöwall & Wahlöös serie "en roman om ett brott". En efter en läste jag dom och när jag var klar med den sista så började jag om igen - hur otroligt det än kan verka efter femtioelva Beck-filmer så finns det ju faktiskt bara tio böcker.

"Mannen på taket" såg jag dock aldrig. Jag var förstås alldeles för liten när den gick på bio och någon videoapparat var mitt barndomshem inte utrustat med. Jag har hört mycket om den förstås, Bo Widerbergs klassiker med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck, och såg fram emot att få veta hur mossig den egentligen skulle kännas, så här efter drygt 30 år.

Visst är "Mannen på taket" lite tafflig emellanåt och actionscenerna kanske inte riktigt lever upp till dagens krav på tempo och dramatik, men den här filmen har något annat som de nya Beck-filmerna helt saknar.

Anledningen till att jag orkade läsa böckerna så många gånger tror jag är att de har så mycket hjärta. I karaktärerna, i hur polisarbetet skildras och i samhällsengagemanget. Den stämningen finns även i "Mannen på taket". Det känns på riktigt, taffligt eller inte.

Svenska polisfilmer idag, med Beck, Wallander och de andra, känns bara som pengamaskiner med sina konstlade miljöer, massproducerade intriger och dubbning från tyska. Dessutom kan man i "Mannen på taket" fullständigt vältra sig i 70tals-nostalgi med svartvita polisbilar, konsumskyltar och inte minst...en morgonrufsig Sven Wollter med fotbollströja och naken underkropp. Jag har väldigt svårt att se Mikael Persbrandt visa snoppen i nästa Beck-film (de tyska finansiärerna skulle väl få krupp).

En liten undran har jag dock; varför i all världen behöll de inte bokens originalnamn? "Den vedervärdige mannen från Säffle" är ju en fullständigt lysande boktitel. Kan det möjligen vara lokalpolitiska hänsyn som ligger bakom?

Dagens replik

Martin Beck: "När du var liten var du stolt över att jag är polis."
Dottern: "Ja, men sen blir man äldre."