Filmer baserade på seriefigurer är inte min bästa gren. Spindelmannen, Batman, X-men, Fantastic four...nja. De enda filmerna i genren som jag riktigt gillat är "A history of violence", en fantastisk historia som visserligen är baserad på en serieroman men inte alls serie-aktig. Och "Sin City", en vidrig historia som är så in i attan serie-aktig - vidrig men väldigt snygg.
"Hellboy" fick jag rekommenderad av vänner och skam den som ger sig, det fick bli ett försök. Handlingen i "Hellboy" kan sammanfattas så här: Under kriget vill nazisterna, med hjälp av Rasputin, öppna en dörr till helvetet och släppa ut ett monster som ska förgöra världen. Det går fel och istället kommer en djävulsbaby, med horn, svans och allt - Hellboy. Han adopteras av amerikanska underrättelsetjänsten och får bo med ett fiskmonster och en tjej som sprutar eld - och sen kommer Rasputin tillbaka med en bläckfisk i magen och djävulshundar som lägger ägg och...nej, nu orkar jag inte mer.
Ja, det är coola repliker och ja, det är snygga effekter. Men ändå...det blir för fånigt och för mycket slänga monster genom glasrutor. Dessutom blir jag mer och mer övertygad om att green screens är förödande för skådespelarkonsten. Folk springer mest omkring och säger sina repliker lite planlöst - vilket inte är så konstigt eftersom de inte har en aning om vad de pysslar med.
Nej, jag är kanske som Danny Glover i "Dödligt vapen"; "Too old for this shit". Jag får väl hålla mig till Hitchcock och dokumentärer i fortsättningen. Tills Rovdjuret 3 kommer alltså.
Dagens replik
Hellboy: "Oh, I'm gonna be sore tomorrow" (efter att ha sprängt en gigantisk bläckfisk med ett granatbälte - inifrån)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar