22 mars: Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (2008)

Efter de senaste dagarnas mer seriösa filmval var det idag dags för lite tanklös underhållning. För hur illa det än rimmar med min egen självbild så är jag faktiskt riktigt förtjust i äventysfilm. Både Mumien-filmerna och Pirates of the Caribbean tillhör favoriterna och även om det var länge sedan så tror jag bestämt att jag tyckte om Indiana Jones-filmerna på den tiden det begav sig. Alltså trodde jag att att jag skulle tycka om den här också. Men ack vad jag bedrog mig.

Det finns vissa saker man måste acceptera när det gäller äventyrsfilm. Som att de ofta är rasistiska, har alldeles för långa slagsmålsscener och har ett helt osannolikt händelseförlopp till exempel. Men nån måtta måste det väl ändå vara. För vad blir det av en film med en handling som är på samma gång helt otrolig och fullständigt ointressant, karaktärer som är så klichéartade att det är löjligt och ett skittöntigt manus? En hopplös soppa av planlösa specialeffekter och ändlös slagsmålskoreografi, det är vad det blir.

Jag förstår inte varför ingen under den här förmodligen tämligen komplicerade inspelningen har stannat upp och frågat sig: "Vad är det vi håller på med egentligen? Det här hänger ju inte ihop för fem öre!". Eller varför ingen sagt till Harrison Ford att han faktiskt är för gammal för att hålla på med sånt här. Eller varför ingen smugit fram till Cate Blanchett och viskat: "Spring, Cate, spring. Glöm bort den där fåniga ryska accenten dom har gett dig, minns "Elizabeth" och spring för livet!"

Dagens replik

Mutt: "The scorpion bit me!"
Dr Jones: "Was it big?"
Mutt: "Huge."
Dr Jones: "Don't worry. When it comes to scorpions, the bigger the better."

19 mars: Mannen på taket (1976)

Under en period i tonåren var jag helt besatt av Sjöwall & Wahlöös serie "en roman om ett brott". En efter en läste jag dom och när jag var klar med den sista så började jag om igen - hur otroligt det än kan verka efter femtioelva Beck-filmer så finns det ju faktiskt bara tio böcker.

"Mannen på taket" såg jag dock aldrig. Jag var förstås alldeles för liten när den gick på bio och någon videoapparat var mitt barndomshem inte utrustat med. Jag har hört mycket om den förstås, Bo Widerbergs klassiker med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck, och såg fram emot att få veta hur mossig den egentligen skulle kännas, så här efter drygt 30 år.

Visst är "Mannen på taket" lite tafflig emellanåt och actionscenerna kanske inte riktigt lever upp till dagens krav på tempo och dramatik, men den här filmen har något annat som de nya Beck-filmerna helt saknar.

Anledningen till att jag orkade läsa böckerna så många gånger tror jag är att de har så mycket hjärta. I karaktärerna, i hur polisarbetet skildras och i samhällsengagemanget. Den stämningen finns även i "Mannen på taket". Det känns på riktigt, taffligt eller inte.

Svenska polisfilmer idag, med Beck, Wallander och de andra, känns bara som pengamaskiner med sina konstlade miljöer, massproducerade intriger och dubbning från tyska. Dessutom kan man i "Mannen på taket" fullständigt vältra sig i 70tals-nostalgi med svartvita polisbilar, konsumskyltar och inte minst...en morgonrufsig Sven Wollter med fotbollströja och naken underkropp. Jag har väldigt svårt att se Mikael Persbrandt visa snoppen i nästa Beck-film (de tyska finansiärerna skulle väl få krupp).

En liten undran har jag dock; varför i all världen behöll de inte bokens originalnamn? "Den vedervärdige mannen från Säffle" är ju en fullständigt lysande boktitel. Kan det möjligen vara lokalpolitiska hänsyn som ligger bakom?

Dagens replik

Martin Beck: "När du var liten var du stolt över att jag är polis."
Dottern: "Ja, men sen blir man äldre."

18 mars: Terminator Salvation (2009)

Inga klassiker från Lovefilm idag heller, så en rask (nåja) promenad till vår inte särskilt välsorterade videoaffär fick bli lösningen. På väg dit bestämde jag mig för att tänja mina gränser och hyra nåt som jag aldrig brukar hyra, kanske till och med en romantisk komedi. Men väl där tänkte jag: Vad fan, jag är 38 år gammal. Jag får göra som jag vill. Jag måste inte äta brysselkål. Och jag måste inte titta på romantiska komedier.

Så det blev den här. Jag har ju sett alla de andra och dessutom råkar jag tycka att Christian Bale är en av världens sexigaste skådespelare. Så det så.

Egentligen är Sci-fi ingen favoritgenre för mig. Men med tillräckligt bra manus, fräna miljöer och en intressant story så kan det funka. Terminator-serien (eller franchisen som det heter nu för tiden) har en intressant, om än lite krånglig, grundhistoria att jobba med. Den här, fjärde, filmen i serien utspelar sig helt och hållet efter Judgement Day, men ligger ändå före de andra i tiden och har en handling som går ut på att John Connor ska rädda livet på Kyle Reese så att Kyle i det förflutna kan bli pappa till John (ja, jag sa ju att det var krångligt).

Miljöerna och effekterna är bra genomförda, fattas bara annat med 200 miljoner dollar i budget, och det är en intressant twist med en "infiltration robot" som tror att han är människa och till slut gör uppror mot sina skapare. Men ändå räcker det inte riktigt. Manuset är för enformigt och karaktärerna för fyrkantiga. Inte minst Christian Bale är väldigt stel, måste jag tyvärr tycka. Fast snygg.

Men det ger mig i alla fall anledning att göra en ny favoritlista, den här gången över science-fictionfilmer:

1. Det femte elementet (1997). Luc Bessons fantastiska framtidsvision. Gary Oldman är väl värd pengarna bara han.
2. Alien (1979). Det finns andra filmer i serien som också är bra (som t ex Alien 3 av min favvoregissör David "Seven" Fincher). Men den första är ändå den första.
3. Blade Runner (1982). Förstås.
   
4. Sunshine (2007). Blandning av katastroffilm och rymdfilm. Som alltid gör Danny Boyle något alldeles eget.
5. Rovdjuret 2 (1990). Ett av få exempel där tvåan är bättre än ettan. Danny Glover i L.A istället för Schwarzenegger i djungeln.

Dagens replik

John Connor: "You and me have been at war with each other since long before either one of us even existed." Krångligt var ordet.