13 mars: Death Proof (2007)

Efter fredagens besvikelse var jag bara tvungen att återupprätta min älsklings heder genom att se om en av mina absoluta favoriter bland Tarantinos filmer. Visst, "Pulp Fiction" var mer nyskapande och "Kill Bill" mer spektakulär, men när det kommer till klockren genrepastisch finns det inget som slår "Death Proof" i min bok.

"Death Proof" handlar om den avdankade stuntmannen "Stuntman Mike" (med förtjusning spelad av veteranen Kurt Russell) som tar sin hämnd på en oförstående omgivning genom att köra ihjäl unga tjejer med sin specialriggade "dödsbil". Tills han möter sitt öde i form av ett stenhårt tjejgäng på permission från en filminspelning.

Det jag gillar allra mest med Tarantino är att han verkligen älskar film. Han verkar inte bry sig om saker som konstnärliga uttryck och att förmedla ett inre budskap. Han vill bara själv få göra alla de där filmerna han sett andra göra - och göra det ännu bättre. I det här fallet en slasher/biljaktfilm (med kanske en av de mest spektakulära biljaktscener som någonsin gjorts) i klassisk 70tals-exploitationstil - fast med en radikalfeministisk twist (mycket fikonspråk där, jag vet).

Det är en annan sak jag gillar med Tarantino, att han har vett att ge riktigt coola roller till tjejer. Och coolast av alla i "Death Proof" är Zoë Bell. Hon är en av världens bästa stunttjejer och gjorde bland annat allt för Uma Thurman i Kill Bill. I den här filmen spelar hon sig själv och både skådespelar (uppseendeväckande bra för att vara första gången) och gör sina egna stunts, bland annat fastklamrad vid motorhuven på en Dodge Challenger i 200 km/h. Riktigt häftigt.

Däremot tycker jag att Quentin kan sluta ge roller till sin regissörskompis Eli Roth (här är han en töntig wannabe-pojkvän och i "Glourious Basterds" spelar han "The Bear Jew"). Inte bara gör han dåliga filmer (Cabin Fever och Hostel är inget vidare) men han är också en usel skådespelare. Tycker jag.

Nä, mycket nörderi blir det när man pratar om supernörden Tarantino. Men bra är "Death Proof" i alla fall.

Dagens replik

Mike: "Do I scare you?"
Arlene: nickar
Mike: "Is it my scar?"
Arlene: "It's your car."
Mike: "Yeah, I know...I'm sorry, it's my mother's car.

12 mars: Inglourious Basterds (2009)

En sak vill jag slå fast med en gång: Jag älskar Quentin Tarantino. Han finns högt upp på min lista över "personer jag beundrar så det är löjligt" och jag har sett och förundrats över allt han gjort, inklusive det fantastiska dubbelavsnittet "Grave Danger" han gjorde för TV-serien "CSI" för några år sedan. Därför kan det kanske verka underligt att jag inte sett "Inglourious Basterds" förrän nu. Möjligen är det för att jag någonstans anade vad som skulle hända när jag gjorde det.

För lika mycket som jag älskar Tarantino, lika mycket avskyr jag något annat. Krigsfilm. Första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget, Irakkriget...det spelar ingen roll. Inte ens romerska härer eller slaget vid Helmsklyftan i Sagan om Ringen-filmerna klarar jag av. Det är nånting med truppförflyttningar och män i uniform som gör mig kräkfärdig. Ja, det finns nog faktiskt bara en enda filmgenre jag tycker sämre om än krigsfilm och det är ubåtsfilm.

Visst hoppades jag att Quentin skulle kunna ändra på det och visst; kameravinklarna är lika snygga som vanligt, manuset är snärtigt och Christoph Waltz, som nyligen fick en Oscar för bästa biroll, är ruskigt bra som judejägaren Landa. Men han är å andra sidan så bra att han liksom spelar i en alldeles egen film, vid sidan av de andra.

Nej, på mig funkar det ändå inte. Det som är coolt och genremedvetet i vanliga fall blir här bara buskis. Visst är det menat som en karikatyr, men alla läderrockar, rökande motståndskvinnor i långbyxor och überjävliga nazister blir bara tröttsamma. För att inte tala om Brad Pitts underbett. Eller så är det bara jag som har sett alldeles för många avsnitt av "'allå, 'allå, 'emliga armén" när jag växte upp och därför utvecklat svår allergi mot nazister i det ockuperade Frankrike.

Så tyvärr, till min stora sorg måste jag erkänna att jag inte ens såg filmen färdigt. Och det berodde bara delvis på tilltagande magsmärtor. Men Quentin, jag vill att du ska veta: det är inte du, det är jag.

Dagens replik

Landa: "It's a bingo!"