24 mars: American Splendor (2003)

Den största behållningen av min barndoms återkommande besök hos morfar var att jag då fick tillfälle att rota igenom min morbrors kvarlämnade MAD-tidningar, ett amerikanskt seriemagasin där alla den tidens vildsinta underground-tecknare fanns med. Och vildast av dom alla var Robert Crumb.

Samma Robert Crumb finns med som en bifigur i "American Splendor", en oscarsnominerad dokumentär/spelfilm om Harvey Pekar som på 70-talet tillsammans med Crumb förvandlade sitt eget eländiga liv som arkivbiträde och allmän loser till ett seriemagasin - och blev berömd på kuppen.

Jag hade aldrig hört talas om "American Splendor" innan jag hittade den i någons filmsamling på Lovefilm och tog hem den. Och en mycket speciell film är det. Den är en oerhört komplicerad blandning av dokumentär, spelfilm och tecknat där den riktige Harvey Pekar kommenterar och är speaker i scener som skådespelaren som spelar honom agerar i (närmare bestämt Paul Giamatti från "Sideways"), själv spelar i vissa identiska scener och där andra scener illustreras med teckningar ur serien om Harvey Pekar. Och som grädde på moset har Harvey Pekar i verkligheten gjort ett seriemagasin som handlar om att göra filmen.

Krångligt? Tja, det funkar faktiskt bättre än det låter, "American Splendor" är en riktigt underhållande film. Fast rent allmänt måste jag säga att det är något rätt tröttsamt över män som vägrar ta tag i sina personlighetsstörningar och istället låter sin cynism och depressiva läggning lägga sig som en blöt filt över omgivningen.

Dagens replik

Tobey: "You should try believing in something greater than yourself, Harvey. Don't you think that might cheer you up?"

17 mars: Det stora blå (1988)

Lovefilm är en fantastisk uppfinning, men lite oberäkneligt. Något blev fel med min lista och i stället för Hitchcock fick jag bara ännu fler avsnitt av "Mythbusters". Det fick därför bli något ur den egna samlingen idag.

Det var väldigt många år sedan jag såg "Det stora blå" och jag var lite orolig för att den inte skulle ha åldrats med värdighet. Men det har den. Det här är verkligen filmhantverk på hög nivå. Berättarrytm, musik, ljus, bildkomposition, allt är perfekt. Jean Reno är fantastiskt bra, Jean-Marc Barr är fantastiskt snygg och miljöerna likaså.

Man måste beundra Luc Besson, det är inga okomplicerade projekt han har gett sig på genom åren, som här med all undervattensfilmning och massor av olika locations. Eller som med specialeffekterna i "Det femte elementet", den kanske allra bästa "utomjordingar anfaller"-film som någonsin gjorts. Men trots tekniska utmaningar och stora budgetar så lyckas han ändå behålla sin egensinnighet och känsla för detaljer. Lite synd är det allt att han numera mest verkar förspilla sin tid med att göra uppföljare till "Arthur och Minimojerna".

En invändning har jag dock mot "Det stora blå" - könsrelaterat som så många gånger förr. Rosanna Arquettes karaktär är bra trälig, snubblar mest omkring och är i vägen. Och temat med män som försöker göra stora ting och kvinnor som försöker hindra dom genom att bli på smällen och tjata om kärlek känns väl måttligt fräscht. Men, men, man kan inte få allt här i världen.

Efter filmen var jag förresten tvungen att ta reda på vart den snygge fransmannen Jean Marc Barr egentligen tog vägen efter "Det stora blå". Det visade sig att han sedan dess i princip bara gjort filmer med en enda regissör...Lars von Trier! Lite oväntat kanske. Förutom att göra långfilm med von Trier har han också regisserat själv och dessutom spelat huvudrollen i musikvideon till "A charmless man" med Blur från 1995. Tänk, vad vore tillvaron utan Wikipedia?

Dagens replik

Uncle Louis: "Women are unpredictable. Like the sea."

7 mars: Till vildingarnas land (2010)

Sista stora begivenheten innan operationen blev söndagsbio med barnen. Visningen av "Det regnar köttbullar" i 3D krockade gudskelov med lillasysters fotbollsträning och det fick bli "Till vildingarnas land" i stället. Filmen är regisserad av Spike Jonze (som tidigare gjort bl a "I huvudet på John Malkovich" och "Jackass - the movie" (!)) och bygger på en barnbok av Maurice Sendak.

Författaren har själv sagt att Vildingarna, de underliga monster som pojken Max blir kung över, är inspirerade av hans egna europeiska släktingar som kom över till New York på besök när han var liten. De pratade obegripligt och nöp honom för hårt i kinderna så att han inte visste om de var snälla eller elaka. Dessutom lagade hans mor så dålig mat (tyckte Maurice) att han alltid var orolig att de skulle vilja äta honom i stället.

Den känslan, av att skillnaden mellan ont och gott inte alltid är så enkel är fint skildrad i filmen. Max försöker förtvivlat vara en bra kung och göra alla lyckliga, men ändå finns alltid hotet om att bli uppäten där. "Till vildingarnas land" är en oerhört vacker film och det känns befriande att slippa alla excesser i datoranimationer och 3D-effekter. Barnen var dock inte helt övertygade. Lillasyster (7 år) tyckte att den var "urtråkig", medan storasyster (10 år) svarade på frågan om det var bra med:
"Jag vet faktiskt inte. Den var så....annorlunda."
Och kanske är det just såna filmer som dröjer sig kvar längst. Som man inte riktigt vet om man tycker om, som ligger och skaver längst bak i medvetandet långt efter filmen är slut. Det känns bra att ge sina barn sånt ibland. För säga vad man vill om "Det regnar köttbullar" i 3D, inte tror jag att den skaver särskilt mycket.

Dagens replik

Carol: "King, what is your first order?"
Max: "Let the wild rampage begin!"

6 mars: Broarna i Madison County (1995)

Eftersom två dagar på sjukhuset kommer att lägga mig minus på filmlistan tjuvstartade projektet redan på lördagen med romantiksnyftaren "Broarna i Madison County" från 1995. Jag har sett den här filmen minst 10 gånger och jag gråter precis lika mycket varje gång. Lite överraskande kanske, för en skräckfilmsnörd som jag. Men det är helt och hållet Meryl Streeps och Clint Eastwoods fel. Få filmer är så totalt skådespelardriven som den här, byt ut Streep och Eastwood mot säg, Hugh Grant och Meg Ryan och den hade varit fullständigt outhärdlig (vilket för övrigt boken som filmen bygger på är - outhärdlig alltså).

Men hur gripande historien om de älskande som inte får varandra förrän efter döden än är så kan jag ändå inte låta bli att irriteras en aning över sensmoralen i alltihop. Varför är det så självklart att det är hon som ska ge upp allting och överge sina barn för att fara jorden runt med fotografen, alternativt svika honom och stanna kvar hos familjen? Varför kunde inte han byta liv, köpa sig granngården och bli styvpappa varannan vecka istället? Förmodligen för att både författare och regissör är män.

Dagens replik

Robert Kincaid: "You only feel this kind of certainty once in a lifetime, Francesca. Don't throw that away. Don't throw us away."