15 mars: Män som hatar kvinnor (2009)

Jag vet inte om det är jag som är konstig, men vissa filmer och böcker som blir riktigt stora får mig liksom att gå i baklås. Det tog bra lång tid innan jag såg "Titanic" och jag har fortfarande varken läst eller sett "Da Vinci-koden". "Män som hatar kvinnor" läste jag visserligen direkt när den kom ut, men filmen har jag av någon anledning tvekat inför. Men nu är det alltså gjort.

Och vad tyckte jag då? Jo, riktigt bra faktiskt. Det som gör Stieg Larssons historia så bra (den första alltså, tvåan gillade jag inte och trean har jag inte läst) är att den vågar ta ut svängarna, både i händelseförloppet och karaktärerna, och filmen förvaltar det på ett snyggt sätt. Deckargåtan är tillräckligt intressant och även Lisbet Salander funkar bra, även om hon i mitt huvud är mer nörd och mindre freak än i filmen.

Men det finns ett par saker med svensk film som stör även den här. För det första: Varför måste de alltid förklara så förbannat när någon försöker lösa en mordgåta? Som när en person sitter och tittar på två fotografier på någon med blå tröja. Måste man då säga: "blå tröja...blå tröja...kan det vara samma"? Snacka om att dumförklara publiken. Dessutom ger det upphov till helt vansinniga repliker, som: "Det skulle stämma med de kvasireligiösa ritualerna!" Det finns inte en skådespelare i världen som kan säga det vettigt, inte Noomi Rapace heller.

Dessutom förundras jag alltid över svensk films förhållande till varumärken. Det verkar vara så att antingen har man ett avtal, och då måste man visa märket hela tiden (som i uppslagna laptops filmade bakifrån) eller så har man inte avtal och då får man inte visa det alls. Eller är det bara jag som stör mig på att Henrik Vanger går omkring i en vinterjacka med stora tejpbitar på?

Nej, nog med gnäll. En bra svensk thriller var det, men de andra vete sjutton om jag ska se.

Dagens replik

Jag vet faktiskt inte. Som sagt, manuset är inte den här filmens starkaste sida